Att brottas med sig själv ibland kan vara bra.. Ibland behöver hjärnan få kriga lite med sig själv! Men just nu orkar jag inte att mina tankar ska bolla omkring, jag vill veta. Jag vill att allting ska vara ordning, och inget stök.
Jag är less på stök! De här året har verkligen varit som en berg och dalbana. När jag har varit på topp, så har jag plötsligt rasat ner till botten! och då menar jag, bottens botten. Men varje gång, på nått konstigt sätt lyckas jag alltid komma till toppen igen, även om vägen dit är alldeles för kämpig!
Nu när det är högst upp på mounteverest, så är jag så rädd att jag ska sjunka ner under havet.
Förstår ni min mening? lite så att jag bara väntar... jag bara väntar på de där fallet som kommer ta mig till havsbottnen. Det är inte meningen att de ska få vara såhär bra för mig! De känns inte klokt.

Någon sa till mig.
Patricia, du kan inte må bra om du inte mår dåligt!
Nånting ligger väl i det?
När allting är stökigt... Så känner jag igen mig, då är det inga konstigheter. Vet ju lixom inte nått annat!
Van att ständigt få kämpa.
Men när allt är lugnt... En normal vardag? en stadig och trygg-famn. Ja! Då är de nått som är fel?
Men egentligen är de det allra bästa, och de dom flesta har. Men jag själv blir förvirrad och livrädd!

Jag har allt man kan önska och MER därtill.
Jag är bara så vansinnigt rädd att förlora de fina jag har! <3
Kommer göra allt som står i min makt för att få behålla dom jag har vid min sida.

Till er nya läsare, vem är jag? =)
Läs på min privata, http://mammasangel.blogg.se/hemliga

Och till er som INTE har fått mitt lösen, MAILA mig istället för att kommentera i bloggen!
[email protected]

Nytt inlägg på min privata blogg, in och läs! :D
Till er alla som finns, till er alla som stöttat mig genom vått och torrt. Kan inte tacka nog! <3

http://mammasangel.blogg.se/hemliga

Du & Jag, alltid alltid alltid.

Efter graviditeten med Wilja så känns det som att mina revben har höjts med MINST 5 cm?
Alltså! se själva, hela bröstkorgen känns FLYTTAD! Mimmi sa att hon hade nått liknande, är det vanligt? :/
Ser iaf inte riktigt klokt ut!

 



Jag har även 'lekt' hurtbulle dessa dagar!^^, medans hjärtat blir snyggare för varje dag så blir ja lönnfetare & tjockare ;) Så! På med träningsskorna direkt på morgonen. HEEJA! Dock så har jag noll motivation, och de e sååå tråkigt att gå ut och gå ensam. Halvvägs till Farsta så fick jag kramp i vaden - Vadå otränad? JAG? Nejdå! ;)

Den här dagen kan inte bli bättre.
Jag är världens lyckligaste tjej åt världens bästa kille! <3

Jag sitter ofta här och skriver... Sen raderar jag, skriver och sen raderar igen!
Tänker alltid: Vågar jag skriva det här, borde jag skriva det här?
Vet att många reagerar. Och många tycker jag gör fel. Jag ber om ursäkt för det.

Men nånstans så valde jag det här i min blogg.
Jag valde att bli personlig, verkligen dela med mig av mig själv. Mycket skriver jag inte om, och jag kommer aldrig nämna många saker. Men om jag slutar! Varför ska jag fortsätta att blogga? Om jag inte får vara mig själv. Vem ska jag bli då?

Ska jag bara skriva positiva och falska inlägg bara för att dölja att det ibland är jobbigt?

eller att jag ibland känner att det är ett rent helvete. Det är från dag till dag, och dom dagarna jag är glad så spricker jag av glädje! Ska jag dölja att vardagen inte alltid är så jäkla perfekt?

Läser så många falska bloggar så jag snart spyr! Att läsa en blogg där ens vardag är SÅÅÅÅ bra var eviga dag får mig att kräkas. Men aldrig ett knyst om de där grälet för att killen inte tar sitt ansvar över barnet. De där bråket när mamman bara gnäller hela dagarna igenom på sin kille.. Ingenting sånt skrivs någonsin nånstans! Varför är de så fel att också berätta när saker och ting är rent utsagt förjävliga! Bara för att man bråkar betyder ju inte att man är olycklig?!
Det handlar om att man fortfarande BRYR sig, de är därför man bråkar! men varför är det ett sånt stort hysch-hysch om det?

Så glad men samtidigt så ledsen har jag aldrig varit i mitt liv. Det här har varit de mest påfrestande jag har varit med om! Att få barn, de va inget problem. Det är inte Wilja som är min last, utan de är för hennes skull jag snart spricker av all oro! hur ska allt bli, hur ska deras relation bli. De är det som äter upp mig!

När folk säger till mig: Gud, de första månaderna va så jobbiga.
Jag själv har ingen som helst förståelse för det, för att för mig va allt så lätt. Så som de alltid hade varit? Va aldrig rädd på de sättet. Va ute på en gång, ja men ni vet. Såg aldrig henne som ett litet knyte som behövdes räddas för omvärlden! utan ut så hon får lära sig om den :)

Jag är inte bra på mycket, men mitt kall i livet va nog att bli mamma.
För de är de enda jag känner att jag är riktigt bra på! <3

Grunden förklarade jag igår: foundation, primer, solpuder & rouge.

  

Blev så liten text! Men när ni lägger skugga är de lätt att de faller lite under ögat, grunden förstörs och det ser mest kladdigt ut under och svårt att få bort. Ofta får man dra med puderborsten under iallafall, men det hjälper iaf lite. Hade inte min pad här heller, så använde mig av våtservetter! haha... :D är man mamma så e man.



Lägg skuggan över hela ögat, även tunt under vid inre ögonvrån. Och applicera upp not ögonbrynets högsta punkt :)

  

Ena ögat är där sotat och den bruna lagd :) Viktigt att det inte blir kanter!! De ser hemskt ut.
En enkel men finare vardagssminkning som tar högst fem minuter, utan eyeliner.

Lust att lägga in en riiktig partysminkning någondag!
Men kameran ger inte ögat rättvisa :/ Nu saknar jag min systeeemkamera!

Bara jag har dig, så klarar jag allt! <3

Så! Eftersom jag är hemma hos Linus, och som vanligt så glömmer jag alltid hälften hemma när jag åker hit! Så varje gång jag ska sminka mig så blir de: Men va ffaaaaaaaaaaaan! :D Funderar på att köpa TVÅ uppsättningar av smink, så jag alltid har det här. Blir ju tokig! Har glömt både ögonbrynspenna (och skugga från makeupstore) som är det VIKTIGASTE för mig. Utan snygga bryn blir ingenting bra! Sen min ögonfransbörjare, och den rätta ögonskuggan. Så eftersom allting är hemma! Så tänkte jag köra på en väldigt naturlig look idag.

  

Som osminkad så har jag en väldigt ojämn hy, och absolut ingen lyster! Men nu när man börjar bli brunare så känner man sig automatiskt mkt piggare och fräschare.
Under sommaren så använder jag aldrig foundation förutom när man ska gå ut etc. Brukar använda en dagkräm som kommer från ACCO går att köpa på vilket apotek som helst. I den så är det en Bronzer som gör hudtonen mera jämn, den döljer ingenting med den. Men man blir lite slätare och finare i hyn.

Idag har jag enbart lagt foundationen i T-Zonen där man lätt blir lite glansig efter hela dagen, den är mkt ljusare än vad jag egentligen skulle behöva. Under sommaren så ändras min foundation med ca: 2-3 nyanser mörkare.

Börja ALLTID från hakan/halsen och sudda ut sen så det inte blir linjer.

Jag har en MÄNGDER med överblivna och gamla som ligger och skräpar. Måste bli bättre på att rensa!


(Fel steg, men bilden passade enbart in här, ni kommer fatta!)

Sen lägger jag en Primer under ögonen för att få dom pigga! Och tabort dom mörka ringarna, pigga och fräscha ögon är alltid de bästa. Har användt en primer för män faktiskt, som tar bort mörka ringar med koffein i. Och tro mig, sjukligt effektivt! Man ser pigg ut direkt. Testade en av Magnus, och sen gick jag och köpte mig en egen. Men nu är den borta! AVSKYYYR att ta me saker hit & dit, allt försvinner från mig.

  

Grunden är nu lagd, och som ni ser så va den rätt ljus för mig. Så nästa investering är i en mörkare nyans!
På andra bilden så har solpudret från Dior lagd i grund, och den från Nivea på kinderna för den ger mer lyster.
Har lagt ytterst lite rouge, bara för att få den här lite rosiga looken. Och de sista som är kvar på borsten drar jag lätt över nästippen och på hakan.

  

Mina ögonbryn är de heligaste jag har, och idag har jag ingenting som jag borde till dom. Varken penna eller skuggan! och inte ens färgade eller noppade är dom.
Enligt mig så är ögonbrynen de allra viktigaste, även på killar! har man välvårdade ögonbryn så är man alltid snygg. Ett par buskiga ögonbryn för mig är BIG Nono!

Jag noppar mina ögonbryn jävligt sällan, kanske varannan månad? dom växer nämligen aldrig. Så jag kan inte byta form, vilket är skittrist! Jag vill ha dom rätt stora men det kan jag inte. Jag får helt enkelt leva med dessa tills jag stupar! MEN det jag gör för att lura ögat, de är att använda en skugga som kommer från makeupstore som är susen! Suddar dom lixom, och sen tar jag pennan och suddar med en TRUBBIG TRUBBIG udd, och mest drar på håren för att göra dom mörkare.

Men idag fick det duga såhär! med en enkel ögonskugga från isadora.....

  

Sen så applicerade jag ljus skugga över hela ögat, även nedre kant längst in mot ögonvrån! Hade ingen vitkajal, de gör så att ögat också öppnas och att de blir piggare. Så jag tog och suddade lite neutral/beige färg under ögonfransarna istället.
På andra bilden är mascaran lagd! Jag har ALDRIG Mascara på nedre fransarna, om jag inte går ut. Tycker om den här : Marilyn monrooe looken mer. Lägger vikten på dom övre! Två lager, medans de ena torkar går ja till de andra och tvärtom. Viktigt att inte ta mascara på TOPPARNA för mkt, utan jobba från vrån och utåt! Ett lager på topparna räcker, annars blir dom klumpiga. Och så kan man INTE gå! :D

Hoppas detta va liiite roligt iallafall?
Nästa gång kan ja göra en mer Party makeup!
GE MIG TIPS om ni gillade de :D

Att ha ett samtal utan att skrika! att fråga, utan att gapa.
Att förklara utan att behöva fråga.. Ett: Jag älskar dig! och ett förlåt, utan att jag ber om det.
Fan alltså, jag saknar min vän! så otroligt mycket, den du va! Vart försvann du? Alla säger till mig, varför är du så snäll? Varför säger du aldrig ifrån? Jag kanske är för snäll.
Men det är för att jag VET att därinne nånstans finns en fin människa, och även om den personen inte kommer fram allt för ofta, så vet jag. Att den finns! Och jag vet, att jag har nyckeln till den. Samtidigt som jag vet att jag utlöser allt också!

Att höra: Allt kommer bli bra.. och jag tror verkligen på det! De kommer det, på nått sätt.
Om vi bara kan hålla sams, ha en fin relation. Fan vad de skulle underlätta!
Att om du bara kunde erkänna dina misstag, och förklara dig så kommer vi slippa allt krig.
Att du bara kan säga: Förlåt! och erkänna att du varit ett stort pain in the ass sista tiden. Att du inte har hjälpt till som du borde, gett döda löften. Jag orkar inte längre, jag exploderar snart av alla känslor. Att ständigt höra: Patricia, du är stark! du grejar det här.

Just nu VILL jag inte vara stark och fixa allting, just nu vill jag bara lägga mig ner och gråta floder. Visa att jag är ledsen! Ha någon som verkligen förstår och kramar om mig.
Jag vet att jag är stark, som en förbannad-oxe psykiskt. Men jag vill vara liten... Bli ompysslad!
Vill inte tänka på morgondagens bekymmer, vill bara tänka på hur mysigt de är att bara få vara.

Just nu känner jag mig bara lättad! som en sten har lättat från bröstet.
Även om jag vet att det kanske bara är för idag, så kändes det så varmt i hjärtat att få höra ett enkelt förlåt. Och det kändes, som de verkligen fanns mening i det. Tack, vet inte vad jag mer kan säga.

Vissa dagar så känns allting som ett practical-joke.
Att jag lever i en stor dröm, och att jag snart ska vakna upp! Vissa dagar så känns det som ingenting har hänt, och andra dagar väller allt bara över.
Enda gången jag inte tänker, är när jag är med Linus och när Wilja är vaken! När jag är utan dom båda. Så är jag så lost, och hittar inte min egna väg. Vem är jag utan min dotter? absolut ingen.
Hon är min styrka, hon är min kraft. Det är inte jag som är stark! Utan det är hon. Hon som gör mig till den jag är! Och Linus gör mig till den bättre människan.

HEJ! <3
Tro inte att jag bara har gett lösenord till VISSA personer! Utan SKRIV igen om jag har missat någon, de strömmade in kommentarer, så de va svårt för mig att komma ihåg vilka jag hade skickat till och inte.

Nu har jag försökt att starta en till blogg under mammasangel, men det GÅR inte! Har startat den, men de står bara: Not found när man klickar in på den. Är inte så teknisk och förstående! Eftersom jag INTE vill låsa hela min blogg, så vill jag låsa vissa delar enbart. De är de inläggen jag inte vill att vissa personer ska in och läsa!

Det är på gång det här, vet bara inte riktigt HUR. Så är de någon som sitter där och KAN, snälla! Ge mig en hjälpande hand?

Iallafall.
Har varit hemma i två dagar och bara varit och vunnit SM i att göra SÅ lite som möjligt! :D
Igår blev en jäkligt hektisk dag dock ska jag tala om för er!^^, till stan med madre, tog en fika! Och sen tog vi tåget 13.00 från Centralen! Kom till Hamn, men där va vi körda. Så ringde Pappa, och han kom och hämtade oss. Sen lämnade jag Willy till sin far, och jag gick hem till Mamma med TVÅ paket färg! Så mamma är numera BRUNETT! Kvinnan har varit TOKBLOND i över 35 år.... Den ni! Men hon va jättefin, och trivdes hur bra som helst i det konstigt nog?

Stressade. 18.22 så satt jag ÄNTLIGEN på tåget mot Bålsta!^^, klart att jag toffla och åkte till hjärtat bara för att jag kunde! :D Va framme 20.20 typ, gick och solade! Sen hämta raringen mig efter träningen.
Sen blev de Paj, pizza och choklad.

JAG KAN INTE MOFFLA MERA! SLUT.NU = Bli fattig och inte ha råd med mat, då slipper jag missbruka mat i kylen. Haha! Aldrog haft så mkt mat hemma som nu, och de gör så att jag går och äter precis hela tiden och jag kan bara inte låta bli? idiotiskt! :(

Dricka upp kaffekoppen, lägga mig i sängen och somna om ett par timmar.
Ska inte hämta älsklingen förens 17.00 så jag uppdaterar innan dess iaf ;D
PÖSS!

Jag får ofta kommentarer där folk frågar mig om råd, om att bli gravid eller inte. Att längtan är så stor! Hur ska man göra, hur ska man få saker och ting att gå runt?
Jag kan säga de, att folk som sa till mig: Va var det jag sa! Har nu fått rätt.

MAN ÅNGRAR ALDRIG SINA BARN VILL JAG NU BARA GÖRA KLART! MEN....

Förut, så blev jag så förbannad när folk sa: Unga borde inte skaffa barn med någon dom känt i någon månad. Men nu, förstår jag det till fullo!

Att bli Mamma eller Pappa när man är ung, är det inget fel på. Att vara en ung förälder ger många fördelar, men samtidigt många nackdelar. När man är äldre, har man oftast saker och ting mer ordnat. Man har sparkapital, har oftast fast bostad, en bostadsrätt, ett fastjobb. Ja ni förstår grejen! Men en BRA förälder har ingen siffra, och det vet alla. Men självklart är det mer praktiskt att sätta ett liv till världen när man har sitt egna liv mer ordnat. Det säger väl sig själv?

Hade jag kunnat göra om mitt val idag, så hade jag gjort det. Då visste jag ju inte vilken fin liten tjej jag har idag, och Wilja kommer jag aldrig önska bort! Men innan man visste, innan man ens kunde drömma om hur det skulle vara.

Att träffa någon ute en kväll, är inte meningen! Och självklart KAN det hålla, absolut! man kanske är tillsammans livet ut. Men det är 2 av 10?
Jag hade velat ge min dotter bättre förutsättningar! nu kämpar vi på det, men det är inte såhär jag ville ha det. Ett förhållande tar ofta stryk av barn, de första åren! - kommer man över det, så klarar man allt. De tror jag stenhårt på!

Men, från min egna sida.
Nästa barn, önskar jag är välplanerat. Jag vill känna att det är hundra procent rätt, jag vill längta! fantisera, drömma. Ordna, fixa innan! Jag vill verkligen känna att.... man båda längtar och vill. Och att de inte blir: OOPS, jag är gravid! Allt ska lixom ta sin tid, ha kul tillsamman, uppleva saker tillsammas. Testa på att ha en vardag tillsammans, lära KÄNNA varandra! Flytta ihop tillsammans, ja ni förstår. Hela den karusellen! Tycker ni det jag skriver är orimligt, eller låter det het fel för er?

Hade det gått lika snabbt med Linus som innan, så hade jag snart varit i tredje månaden… Och hur sjukt känns inte det? Varje dag med honom så lär jag mig nått nytt om honom! Jag ser nya fina sidor som jag aldrig sett, jag får reda på saker om honom som jag aldrig kunnat tänka mig! Och jag och Simon förberedde oss på att få bebis om sexmånader! .. De TOG på oss! Hårt.

För snart 23 år sedan så va en man på semester.. Han bjöd sina anställda på en liten resa för att fira att det hade gått bra på jobbet! Han åkte, och han blev fast. På ett sätt som han inte kunde tro! En dag så visste han bara, han såg henne. Och han visste att det va henne han vill leva med!
Hon va då gift, hade två små barn. Hon va vacker, otroligt vacker och mycket yngre! Men den här mannen ville inte bara ge upp. Små försök till att börja prata, men kvinnan va inte intresserad! utan hon såg mest en charmig äldre man, som inte va nått för honom.

Men han hade nått där? De visste hon! Veckorna gick, han kom och hälsade på under helgerna. Bara för att säga hej! Han satt i bilen påväg till färjan, åkte över natten och åkte 30 mil när han kom fram. Bara för att helt enkelt: Inte ge upp! Han visste, att han va kär. Han hade även han fru & barn, men han lämnade henne innan han fortsatte med sina resor.

Han kom, lämnade blommor, försökte få henne att gå ut och äta med honom! Hon började bli intresserad, vem va den här härliga mannen som gjorde allt detta enbart för henne? Tillslut, efter månader... Blev även hon kär! Och mannen blev lyckligare än någonsin.

Hon flyttade från allt hon visste, tog med sig sina barn och kom till en stor gård med hästar.
Hon välkomnades in i en familj med stor barnaskara som va mkt äldre än hennes egna! men i ett främmande land, utan att kunna språket! hur kändes det?

Ett år gick, och kvinnan blev gravid. Efter 7 månader så kom det en liten men stark flicka till världen på 1400 gram! Den här flickan fick namnet Patricia. Hon va en liten kämpe, och hon ville inte ge upp. Den styrkan bär jag mig med även idag!

Det jag ville komma fram till är att, den här sortens kärlek från ena parten är inte alla som får uppleva. Det va 16 år sedan mina föräldrar skiljdes, men Pappa har inte träffat någon annan. Han har inte dejtat någon annan, utan han älskar fortfarande min mamma lika högt. Och jag tror, att man på riktigt bara känner den sortens kärlek en gång i livet! Om ens det?

Jag tror att man kan älska personer, absolut. Men på helt olika sett, kärleken är gränslös. Men det finns kärlek till barn, det finns kärlek till en partner, det finns kärlek till en trygghet. Men den dagen man verkligen blir kär, så finns det ingen återvändo!

Man kan inte tänka sig ett liv utan den andra personen, då blir vi som svanen. Försvinner den ena, så hittar den andra aldrig någon annan att leva med. Ganska sorgligt? vad gör kärleken med oss egentligen? Kärlek är som ett krig! Man kan göra så dumma och korkade saker.

Det jag menar med att, livet är för kort för att inte våga!
Hade inte jag VÅGAT ta detta steg, bort från min 'trygghet' bort från att inte tänka på mig själv, utan att ha dessa tankar som: Jag måste gör Wiljas skull, de kommer bli bra. Allt kommer att lösa sig! Jag kommer bli kär, de är bara jobbigt just nu. Att ständigt skylla på tusen anledningar.... Jag vill inte 'för-att'. - jag är för trött, du hjälper aldrig till här hemma, så jag orkar inte. Det är ren skitsnack! Att man är NÄRA någon, gör man för att man VILL, och hur trött man då än ÄR, så gör man det för att man inte klarar sig utan den andra personen! att känna värmen från den andres kropp, att ligga tätt intill även om barnet vaknar efter 10 minuter. Man tar vara på den lilla tid man faktiskt KAN vara med varandra! Det är att älska någon.

Att ligga i sängen varje kväll och tänka: Vad ska jag säga den HÄR gången för att han inte ska ta på mig. Det är inte något förhållande har jag lärt mig NU. För så har jag själv tänkt i snart 2 år. Varför, jag orkar inte, jag vill inte, jag har ingen lust. Jag mådde så DÅLIGT för att jag inte ville! Och trodde de va fel på mig. Varför kände jag inget? varför ville jag inte vara nära? va de amningens fel? va de efter graviditeten, va de hormonerna?

Det jag nu har kommit fram till, de va inget utav det.
Jag ammar fortfarande, och jag VILL. Jag är tröttare nu än innan, men jag VILL. Jag kan ha ont i huvudet, men jag VILL. Det som saknades, va lusten till hundra procent för en annan människa! Nu kan jag tänka, hur klarade jag mig sålänge utan fysisk berörning? hur ville jag inte att nån skulle ta i mig? de är sjukt!

Hade jag fortsatt i min lilla bubbla med min 'lyckliga' familj så hade jag aldrig träffat Linus.
Då hade jag aldrig aldrig känt så som jag gör idag, då hade jag aldrig träffat den människa som jag vill bygga mitt liv med. Då hade jag aldrig blivit riktigt kär!
Jag tänker inte säga att vi kommer vara tillsammas för evigt, för det VET man aldrig. Men det jag har lärt mig är att, jag aldrig kommer bli tillsammans med någon igen bara för 'att'. Utan nu vet jag hur kärlek SKA kännas, och om det är så att det inte håller mellan oss! Så vet jag inte hur jag ska träffa någon annan, för så som jag känner nu. Känns inte rikigt klokt att känna!

Jag är snart 21 år gammal.

Och vad har jag gjort i mitt liv? summerar jag det så känns det som jag har hunnit med massor. Från att jag va väldigt liten, så har jag klarat mig själv.
Jag har alltid varit väldigt självständig, lärde mig tvätta när jag va 8, kokade potatis och kunde göra köttfärssås! älskade att stå i köket. Jag va ute i stallet klockan 7 innan skolan, släppte ut hästarna. Kom hem, red, tog in dom. Pysslade tills jag gick och la mig! Bara en sån sak, att lära sig ta ett ansvar över andra när man är liten va nog det bästa som kunde hänt mig.

När jag va 13 så började min 'black book' som jag så fint kallar den.
Vid denna ålder hade jag redan testat flera saker jag inte borde ha gjort! blivit full ett flertal gånger, jag va arg hela tiden. Hatade allt och alla, och bara ville försvinna! så kommer jag ihåg att de kändes.
Jag 'rymde' då också, och hade inte kontakt med mina föräldrar på minst 6 månader, jag va då i Eskilstuna mest dels av tiden! plugga, de gjorde jag. Men va jag där? mja. Sen åkte vi till Thailand, och Erika hängde på! Där börja de också vända, flyttade hem till Pappa igen.

14 kom, ännu dummare.
Och livet va verkligen inge kul, rättegång, ingen som ställde upp.
Kände mig då så jäkla ensam! Och förstod inte hur livet kunde vara så jävligt, hur folk bara inte SÅG vad som hände, varför fattade ingen för?

15, började skärpa till mig ordentligt! pluggade upp allting som jag missat, fick mina betyg. Åkte till Thailand med Madde i två veckor, dansa och gjorde saker som man verkligen inte skulle ha gjort vid den åldern! Men kul, ja så inåthelvete.

16, så flyttade jag hemifrån på riktigt! Började på Bernadottegymnasiet i Stockholm och blev tillsammans med hunken Simon Feldhof som han hette. I mina ögon! haha, va ute på fält. Blev en liten militärbrud, jag jobbade och slet. Bodde då i Hammarbyhöjden med Kornelia! jobba som en galning, skolan hyra och räkningar va redan då min vardag.

17, Började jobba ute på Krogen, så stod på vanilla, solidaritet, fellows. Festade som en TOK vid den här tiden, men skolan grejade jag *klapp på axeln*.
Åkte till Grekland på en sistaminuten, hade skitkul i en vecka.
När jag kom hem till Sverige så tog jag mitt pick och pack och flyttade till Linköping! Började jobba på skobutiken Nilsons. Hade en grym sommar! Flyttade sen tillbaka till Stockholm och började jobba som vårdbiträde på somatik i fruängen!

18, Resa - Resa - Resa kändes inte som ja gjorde nått annat, va ute en del också dock.
Träffade då Anton! Flyttade till Saltsjöbaden, träffade Alex som kom o blev en stor del i mitt liv.
En vän på andra sidan jorden som ligger mig varmt om hjärtat fortfarande. Åkte till Thailand och backpackade en månad. Trivdes!
Våren kom och jag och Mimmi bodde på stockholms krogar, jobbade när vi va hemma. Åkte till Grekland igen. Och nu kom våren, våra liv förändrades.

Jag blev gravid! Den största och den viktigaste händelsen i hela mitt liv, den händelsen som gör att jag står där jag står idag. Och att jag har kommit till insikt om vad som är viktigt i vårt liv!

19, vi flyttade till globen. Flyttade till Gnesta, kämpa med jobb, kämpa med ekonomi, kämpade med allt. Även om de va de bästa året i mitt liv, så va de nog mitt värsta! Den här osäkerheten och ständiga klumpen i magen. Att aldrig veta! Att hela tiden oroa sig, fyfan. I mars kom min mening med livet, min dotter föddes! Och jag kom nu och blev så förbannat stark, va som en pansare. Jag och Wilja! <3

20, sommaren flöt på. Linus såg mig då första gången, för nästan exakt ett år sedan! <3
Jag och Simon kämpade och försökte. Men vi båda drog ner varandra mer och mer i det stora svarta hålet! Vi gjorde varandra mer illa än nytta. Och ska inte säga att jag va en ängel, för det va jag inte. Jag brydde mig helt enkelt inte, de va väl de som va felet.. Ingen av oss värnade om vårat förhållande, varken jag eller Simon. Annars vet man aldrig, vi kanske hade fått det jätte bra tillsammans?
Efter allt.. och om allt hade lagt sig. Det är en sak vi båda aldrig kommer att få reda på! Men vi satte oss båda i den situationen som vi har nu. Vi båda är orsaken till detta! Man är aldrig ensam om att skapa ett problem, det är oftast två. Och vi två, vi skapade vårat egna helvete tillsammans!