Ser ni?? Mitt hjärta det bubblar!
Vi får komma hem en natt, har lärt mig sköta om sonden. Imorgon blir de att åka tillbaka igen! Men vi får åka hem och njuta av kvällssolen med farmor & farfar till en grillning! <3 jag behöver det.

Ska skriva ett ordentligt inlägg ikväll om hur läget är, hur allt utvecklade sig och hur planen är för vår tjej framöver. De kommer bli tufft, men vi klarar det! Allt för min dotter.

NI ÄR HELT JÄKLA MAKALÖSA! Alla... Tack, jag kan inte säga mer än så<3

 

Jag känner mig lite starkare, har fått lite mera ork, har fått lite ljus i allt just nu.
Mitt hjärta och Wilja kom förbi och lämnade allt som jag behöver här, lämnade även datorn så jag har nått att göra! Att stirra in i väggarna i ett isoleringsrum kommer göra mig galen.. Känns som jag kommer ha mycket tid att tänka här, och jag vill inte ens känna efter. Är livrädd för att börja känna! efter allt vi gått igenom nu, i över en månad så har de varit något hela tiden och känns som jag kommer få magsår gånger tusen snart. När allt är över, är de då jag kollapsar, eller fortsätter jag att vara stark?

Wilja och Pappa kom och åt lite med mig, betydde så mycket att få krama om Wilja en stund! bara en liten, de värmde i hela mig♥ Nu har dom åkt hem igen, och jag kollar ner på min lilla starka kämpe som ligger i sin säng här brevid mig. Jag bara tänker, de är så orättvist! att någon så liten kan bli så sjuk :( Skulle göra vad som helst för att tabort allt de onda hon har..

Jäntan lilla har nu fått sond, maten orkar inte riktigt att ätas! och nu har febern kommit som ett brev på posten. Nu är den tillbaka! vart kom den ifrån? jävla skit! Hon har grimma och får hjälp med andningen. Nu har hon bara haft 2 andblock sedan vi las in, adrenalinet gör verkligen sitt. Men hon har sovit mest hela dagen, och sover fortfarande. Vill bara ta upp henne och krama om henne, men nu ska hon få vila tills hon vaknar upp själv. Hon behöver all sömn för att orka arbeta bort de sjuka!

Tack till er alla som lämnat en kommentar här inne åt oss, vet inte vad jag hade gjort om jag inte fick höra era värmande ord. Ni hjälper mig så mycket mer än vad ni tror! Tack..

Ja, Äntligen efter flera tester har det nu visat sig att våran tjej har drabbats av rs-viruset. Imorse åkte vi på kontroll efter en bökig natt, väl framme hos barnspecialisten iEnköping så lyssnade läkaren på lungorna! Det lät bra, 10 minuter senare så kom ett andblock igen, och jag sprang ut i korridoren med Nova i famnen, läkaren såg allt och hjälpte henne tillbaka.

Därefter så åkte vi in till Uppsala! 3:e inläggningen, och älsklingen vår är inte ens en månad gammal. Nu fick vi alla svar. Näsproverna har tidigare inte visat någon RS-infektion! Men prov från ryggmärgen visade positivt. Kan inte låta bli att känna mig så förbannad! Senast igår så sa dom att de inte va något, MEN då hade provsvaren redan kommit, men de tidigare papprena hade aldrig kollats!!

Nu vet vi äntligen vad de handlar om iallafall! Även om de förbaskade viruset har borrat sig in i vår bebis, så VET vi ändå varför hon slutat andats titt som tätt! och nu slipper tankarna gå om de har varit apné eller liknande.

Nu blir vi inlagda på lite obestämd tid. Hon ska repa sig, och allt ska bli bra.. Vågar inte känns efter hur allt känns, jag går på auto just nu. Min dotter är viktigast!

Jag saknar min stora tjej så jag spricker. Jag vet att hon har de bra, men ångesten över att jag inte kan vara med henne hela tiden äter upp mig! Även om jag vet att Nova behöver mig lite mer nu, Wilja har de bra! De får jag intala mig <3

Jag kan inte tacka min fina familj tillräckligt för all hjälp all stöttning! Novalies farmor har varit helt fantastisk och hjälpt oss med allt dessa dagar! körningar hit och dit, lämningar. Köpt mat hit, ersättning till skruttan! På sin självaste födelsedag så spenderades all tid här.

Jag har fått en helt underbar familj, och de kommer jag aldrig kunna tacka gud tillräckligt för.

Nu är vi här igen.. Orken är som bortblåst och ögonen svider! Idag täppte slemmet till igen som ett lock och Novalies färg försvann från kroppen. Sekunderna som tickar innan man hör andningen ta fart igen känns som en evighet! Denna gång vart de värre, allting tog längre tid. Men ännu en gång så hade flickan vår en ängel som vakade över henne. Som sist så tröck jag in fingrarna i halsen på henne och sög ut allt slem hon hade kvar med min mun. Ut kom en del, och därefter så hördes de finaste skriket man kan tänka sig! Nu är det nog med de här, i ambulansen så fick hon hjälp med lite syre men allt såg ändå bra ut.

Väl framme så har vi ännu en gång fått inhalera adrenalin två gånger, och får nu inhalera koksalt. Nu har vi pratat med läkare, min rädsla är nu större än själva faran. Ska jag inte kunna kissa utan att vara rädd för de ska hända igen! Jag kan inte vara där konstant hela tiden. Jag har Wilja att tänka på om dagarna också! :(

Nu är de bestämt att vi ska ha kontakt med batnspecialisten i Enköping i ett par dagar framöver. Att få komma dit varje dag och inhalera! Eftersom de inte finns någon hjälp att ta med sig hem när hon är så liten.

Nu har adrenalinet hjälpt luftvägarna, men blir hon det minsta rosslig vid andning under kvällen så ska vi åka in och bli inlagda igen för förebyggande syfte. Andstoppet ska inte hända igen!

Att se sitt barn börja försvinna, det finns inga ord som kan förklara den känslan. När tankarna lämnar kroppen och man gör allt man kan för att rädda den lilla.

 

Vet inte vad jag ska skriva, lägger in ett inlägg lite snabbt och uppdaterar mer imorgon.. Igår så låg vi i soffan som vanligt, helt plötsligt börjar nova hosta.

Hon hostar och hostar, och när jag kollar ner på henne är hon helt blå! Läpparna va illblå, händer och armar började blekna. Försöker ruska om henne men hon va helt ledlös! Ringer ambulans som kom på en gång, sekunderna innan hon börja kippa efter luft kändes oändliga som ni förstår!

La henne på mage och tröck in mina fingrar i hennes mun, slemmet forsa ut. Och kort därefter så kom andetaget! Hon va okontaktbar och blek när ambulanspersonalen kom, så hon fick syre på en gång. Allt gick så snabbt och plötsligt satt vi i ambulansen påväg till akademiska! Väl framme så fick hon syre, hon har fått adrenalin 1 gång i timman hela natten, som ska vidga hennes luftvägar som är igentäppta. Natten såg inte så bra ut då hon inte syrsatte sig bra trots syre. Dock en aning bättre nu på morgonen.

Hon har även gått ner 300 gram i vikt, och väger bara 4100. Så vi amningsväger innan varje amning och sen får hon flaska efter varje måltid för att få i sig extra.

Jag har inga ord till allt nu, jag känner mig helt förstörd! Jag orkar inte :( min lilla piga, bli frisk snart. Mammas hjärta går sönder av att se dig såhär.<3

 

Sitter hemma och tankarna bara hinner ikapp en.. Ska försöka skriva ner allt som hänt, mammas lilla hjärta! Man kan aldrig förstå känslan förens den väl träffar en själv. Den lilla, om så korta kampen! När man inte vet.

Allting började i Torsdags när vi vaknade.. Som ni vet har vi alla varit sjuka här hemma! Och nova började bli snorig under Onsdags kvällen. Hosta lite, men inget märkvärdigt! Hade koksaltsdroppar hemma, och lät henne sova på mitt bröst under natten.
När vi vaknade på morgonen så kände jag på henne, och hon kändes lite väl varm! Tog fram tempen, och den visade: 39,4. Och på en liten flicka som inte ens hunnit bli 2 veckor är det rätt farligt! Så jag ringde sjukvårdsupplysningen och dom bad mig åka in till Vårdcentralen med henne. Så jag ringde hem Linus, tog med Wilja i bilen sen åkte vi ner. Då hade jag ingen oro alls i kroppen, hon åt fortfarande bra! verkade inte speciellt 'tagen' om man säger så utav febern. När vi kom in, så kollade dom inte ens henne! Utan vi fick en akutremiss till barnakuten på Akademiska! Så vi satte oss i bilen hela familjen och åkte upp.

Vi kom fram vid 10.00 och på en gång så kom alla läkare och började titta på henne! Och som ni förstår, pratar även doktorer i termer och man förstår inte ett jota av allt dom säger! Prover togs hit & dit, nova blev allt mer slöare under hela dagen vi va där! Kan inte ens räkna hur många stick dom tog, inget blod kom. Hälarna är helt stuckna, händer, armar, överallt! Nova skrek och skrek, och ÄNNU visste jag inte att det skulle bli tio gånger jobbigare. Att se sitt barn ha ont! - utan att veta varför, och att INTE kunna göra något åt de! Är bland de värsta jag varit med om.

Vi satt inne i bedömningsrummet mellan 10-17.00, som ni förstår! Wilja va med, hon blev orolig, ledsen, trött, förstod inte vad som hände. Men vi kunde ju inte åka förens vi fått reda på något!
Helt plötsligt från ingenstans så blev vi skickde in i ett akutrum dom tog Nova och jag förstod inte alls vad som skulle hända! Vi skulle sova kvar, Linus & Wilja åkte hem. Allt blev så hastigt, där stod jag och tårarna bara forsade! Det bestämdes att dom skulle sticka hål i urinen för att ta ett säkrare prov (eftersom hon hade vita blodkroppar i urinen från koppen vi samlat upp allt i). En sån sak! HÅLLA i sitt barn medans en stor nål tränger ner rätt i blåsan, fan.. en bebis! min lilla bebis som bara skrek.

Fick även ta ett ryggmärgsprov, och de va nog de värsta. Nova va vid de här laget så utmattad, kl va 21.00!
trots de.. så har jag aldrig hört ett barn skrika på de viset! Någonstans i mig brast de, jag kände mig som ett skal. Jag vågade knappt titta åt henne, jag bara höll, höll och visste att jag aldrig skulle släppa. Där någonstans förstår man hur mycket man älskar sitt barn! att skulle hon försvinna, så försvinner jag. Hur orkar man?

Vi blev tilldelade ett rum på avdelningen! Nova fick hjälp med både syre & sond.. Hon va så trött av febern, och ja! infektionen i kroppen. Hennes CRP hade höjts markant från morgon till kväll, men fortfarande inget svar på VAD de var som gjorde henne så dålig.

Så där inne låg jag brevid henne, kollade på henne hela tiden. Maskinen visade att hon fick syre som hon skulle, maten behövde vi inte tänka på. Där låg min lilla bebis och samlade alla sina krafter för att bli stark igen! ♥

Från en förkylning på morgonen, till att ligga med sond.. De va inte de jag trodde, och så snabbt det kan gå!
Hela natten så låg jag på spänn, hon hade fått 4 olika sorters antibiotika under kvällen via dropp, och under natten kom dom in och gav mer, ordnade med sond & dropp.

11.00 på morgonen så började fröken piggna på sig! hon öppnade ögonen för första gången, och febern hon hade haft under natten hade nu släppt. Dom kopplade bort sond och la henne för första gången hos mig, och ja! Tutten tog hon på en gång! POSITIVT♥ Nu orkade hon iallafall själv. Provsvaren trillade in under dagen, INGET RS tack gode gud. Men en öroninflammation & influensa! Och på en sån liten.. så kan till o med en förkylning alltså vara livsfarlig! Vi va kvar fram till 17.00. Blöjorna hade vägts under hela dagen för att se att hon kissade som hon skulle, dom kollade hennes syressättning under hela dagen och de blev bara bättre & bättre. Så vi fick åka hem, och nu har vi antibiotika med oss som hon tar 3 gånger om dagen nu i 4 dagar.

Kan säga de, att de här ÄR de värsta jag varit med om! så hjälplös.. Och man vill vara så stark, men man bryter ihop inombords. Att man kan vara så rädd! känner mig helt slö idag, känner mig så jäkla... tom bara! Men jag är så glad över att de gick så bra som det gick ändå♥
På gott och ont. Nu är jag hemma med min lilla tjej, och jag släpper henne inte med blicken.
Min lilla nåldyna! Hon har plåster på varje lem man kan ha just nu, har räknat till över 22 stick bara i fötter & händer! :(

Och jag är så tacksam över alla läkare som gjorde allt dom kunde för att ta reda på va de var som spökade!

Mammas lilla skatt som piggnat på sig under dagen, jag älskar dig Nova! över allt annat.
Lägger inte ut andra kort, då dom är för känsliga för mig att lägga ut. Nu börjar vi bli friska, de är det viktigaste♥
Du fick en tuff start lilla gumman..