Nu är vi här igen.. Orken är som bortblåst och ögonen svider! Idag täppte slemmet till igen som ett lock och Novalies färg försvann från kroppen. Sekunderna som tickar innan man hör andningen ta fart igen känns som en evighet! Denna gång vart de värre, allting tog längre tid. Men ännu en gång så hade flickan vår en ängel som vakade över henne. Som sist så tröck jag in fingrarna i halsen på henne och sög ut allt slem hon hade kvar med min mun. Ut kom en del, och därefter så hördes de finaste skriket man kan tänka sig! Nu är det nog med de här, i ambulansen så fick hon hjälp med lite syre men allt såg ändå bra ut.

Väl framme så har vi ännu en gång fått inhalera adrenalin två gånger, och får nu inhalera koksalt. Nu har vi pratat med läkare, min rädsla är nu större än själva faran. Ska jag inte kunna kissa utan att vara rädd för de ska hända igen! Jag kan inte vara där konstant hela tiden. Jag har Wilja att tänka på om dagarna också! :(

Nu är de bestämt att vi ska ha kontakt med batnspecialisten i Enköping i ett par dagar framöver. Att få komma dit varje dag och inhalera! Eftersom de inte finns någon hjälp att ta med sig hem när hon är så liten.

Nu har adrenalinet hjälpt luftvägarna, men blir hon det minsta rosslig vid andning under kvällen så ska vi åka in och bli inlagda igen för förebyggande syfte. Andstoppet ska inte hända igen!

Att se sitt barn börja försvinna, det finns inga ord som kan förklara den känslan. När tankarna lämnar kroppen och man gör allt man kan för att rädda den lilla.