När jag kom in här och började läsa så hamnade jag i en chock!
Jag har gråtit mig igenom era kommentarer, hulkat och önskar att jag kunde ge varenda en av er en stor och varm kram! Tacka er, krama om er och visa för er hur tacksam jag är över att jag får dela med mig så mycket till er.

Vi har nu hamnat hemma med en liten Novalie som är på bättringsvägen!♥
Hur jag känner efter allt går inte att förklara, jag måste få komma hem och landa lite. Så rädd jag varit! går inte att förklara. När det händer ens barn något ont, så skär det i hela hjärtat. Men i tron om att förlora någon, är de värsta jag någonsin tvingats gå igenom! alla tankar kommer fram: Tänk om vi hade sovit, vad hade hänt då? hade vi hunnit? hade dom där få sekunderna varit sena? De går inte att tänka så! Det vet jag. Och jag är glad över att vi agerade så snabbt.

Och till er andra som kommenterat, jag har inga ord för hur lågt ner en människa kan sjunka.
Att mitt barn tar skada för att jag 'ruskar' om henne när hon inte får någon luft! hade jag INTE gjort det, hade hon garanterat inte andats. Jag mår illa av er, jag mår illa av bara tanken på att man som människa kan skriva de ord som ni gjorde när man sitter i denna situation!

Nova fick den absolut bästa hjälpen på Akademiska! Nu är vi hemma och repar oss, hon har inget virus i kroppen och är inte sjuk på de viset. Utan de va slemmet som har satt sig som 'block' i luftvägarna, därav hennes två andstopp hon har fått. Men adrenalinet har vidgat luftvägarna, och koksaltet hon andats in har hjälpt.
Här hemma håller vi fyra vakande ögon på vår skatt.

Hur kan man älska någon så litet så mycket?
Min kärlek till denna lilla flicka är oändlig, en så stark kärlek så långt in i hjärtat man kan komma.
Min älskade dotter, min Novalie.
Önskar att du bara får vara frisk nu.