Vart ska man möjligen börja?

P a t r i c i a  Li n d h N i e l s é n  <3  S i m o n B r a n d én

En kärlek mellan två människor där all tillit i världen finns, en människa man litar på i alla lägen, oavsett vad det handlar om. Två människor som tar ett beslut i tidig ålder, två människor som alltid kommer att vara bundna till varandra. Länkade med det vackraste jorden kan ge.

När vi fick reda på att det växte en liten ängel i oss fanns det knappt nånting att överväga, oavsett vad så ville ingen av oss tabort barnet, tvivlade aldrig på vårat beslut. Har många tankar kring att bli förälder i tidig ålder, kanske inte är rätt, man kanske inte får vara 'barn' själv.
Hur länge man har varit tillsammans eller inte hör inte hit, de förändrar inte vårat beslut, det får oss bara att bli kärare i varandra för varje dag, han är inget som går på rutin! Han är hela mitt liv, har gjort många misstag tidigare. Och kommer inte göra om dom!

Jag har redan haft dom 'viktiga' åren man behöver i livet. Jag har flängt runt, dykning nere i thailand, asien runt, rest till grekland och öluffat, vart överallt i hela vida världen känns det som. Åkt utomlands 3 gånger om året sedan ja va bebis, ja har fått nog. Och vill jag ut och resa gör jag det MED min familj. Jag har gjort mer än vad folk strävar efter under 40 år! och när vi kom till detta beslut, fanns det ingen tvekan.
Vi har ett förstahandskontrakt på en trea, vi har heltidstjänster båda två, vi har gymnasieutbildning bakom oss, vi har trygghet från våra familjer.
Folk säger att man slutar leva när man skaffar barn, men min åsikt är att man börjar LEVA!

Så varför ska vi då 'unga föräldrar' behöva bli nerklankade?
vem säger att man måste ha 'levt' sitt liv innan, alla individer väljer själva hur man vill ha sin framtid.

Säg inte: Vad vill ni med varandra om två år?

Det är någonting man inte kan veta, det finns inga svar, likaså kan ni inte ge dom svaren som är gifta, har hus, barn, bil osv. Det händer att man inte längre trivs med varandra. Och vara tillsammans för barnets skull tycker jag också är fel, man lider själv, och utsätter sitt barn för stress/konflikter mellan mamma & pappa, vem vill det?

Va bara tvungen att få ut mig lite, läst runt i bloggarna, och då har dom här frågorna ständigt dykt upp, elaka kommentarer från människor. Varför välja att läsa en blogg när man bara kastar galla över den?
SKÄRP ER!

Sitter på tåget nu ifrån Gnesta till Stockholm, om trettio minuter kommer jag äntligen få se min älskling, och få hålla om honom igen! så kort stund utan, men ändå saknar jag honom!

Kan inte bärga mig, jag vill veta vem du kommer att bli, jag vill se om du kommer få din pappas underbara ögon, jag vill se dig växa! vill se dig skratta, gråta, och le. Jag vill vara hos dig när det är jobbigt, vill trösta dig och säga hur mycket jag älskar dig! jag vill höra dig när du skriker på mig att jag är helt jävla dum i huvudet, och när du gör det så kommer jag älska dig ännu mera!

Vem är du? vi är såå nyfikna! är du en liten Leija som mamma tror? eller är du en liten Elliot som pappa och alla andra tror? det spelar ingenroll, vi älskar dig så oerhört mycket redan nu! Ibland tror jag att detta är en dröm, ska jag bli mamma? Jag är livrädd för att vakna en morgon och inse att jag har haft en lång och underbar dröm, till att vakna upp i tomhet och du är borta? Du har redan blivit oss, du är en del av oss båda, och utan dig så är vi inte hela!

Om det inte hade varit för den här lilla kulan som jag har på magen, hade jag aldrig drömt om detta. Har inte känt illamående, har inte haft illamående, har inte haft några cravings! så ibland tror jag på att detta är overkligt. Du ska veta att dessa 7 veckor som jag vetat om att jag har haft dig inuti mig har varit dom lyckligaste i hela mitt liv!

Förlåt om mamma stressar, det är mycket som händer och mycket att smälta, men tro aldrig att jag någonsin har tvekat på dig, från dag ett så visste jag att du skulle bli det viktigaste i hela mitt liv. Fanns aldrig någon tanke på att jag inte ville ha dig, vi kommer att klara allt, tillsammans, jag, du och Pappa!

Simon, förlåt att jag är som jag är, vill visa för dig hur mycket jag tycker om dig, vilken viktig del du har i mitt liv, vill visa dig all uppskattning, vill visa all kärlek som du är värd! förlåt att jag kan bli arg för att det står ett tomt mjölkpaket i kylen just nu, de e hormonerna som talar, men jag vill ändå säga förlåt! du är värd allt i denna värld, ni två har blivit den sista biten i mitt egna pussel.