Att dela kärleken rättvist mellan sina barn.
När jag väntade Novalie så var jag helt livrädd över en sak.
Varje dag, varje kväll kom dessa tankar: Hur kan jag älska henne lika mycket som Wilja? Hur ska jag kunna ta till mig ett till barn på de viset så som jag älskar Wilja? Dessa tankar for omkring varenda dag! Och jag kände mig så hemsk som ens tänkte tanken på att om jag ens KUNDE älska Nova.
Men när hon väl kom.. När hon väl las på mitt bröst så kände jag något som jag aldrig någonsin upplevt! Det va så enormt, och så starkt från första första stunden. Att få föda fram sitt barn är de största man gör i sitt liv, de mest betydesefullaste du gör. MEN, samtidigt så känner man inte de lilla barnet som läggs i din famn! Alla känner inte den där känslan på en gång, och det är väl inte fel?
När Wilja föddes så va de så extremt nytt allting, hela livet ställdes om på ett helt annat sett. Så många intryck! Så mycket nytt helt enkelt, så med henne så växte allt fram. Självklart så älskade jag henne redan när hon fanns i magen! Men denna resa har haft ett helt annat lugn över sig.. Hur jag har mått, allt har varit tryggt! Wilja har haft det bra, livet har lixom kommit i balans. Och när Nova föddes så visste man redan allting, så de kanske var därför de kändes på ett annat sätt? Förlåt för mitt jätte luddiga inlägg!
Men att jag ens tänkte tanken: Kan jag älska dom lika mycket?
Oja.. Hjärtat har plats för sina barn, precis lika mycket!♥ Jag bara njuter. Mina flickor!
Och ja, dom är helt förbannat bedårande BÅDA två.