Jag är så arg så jag skakar! Visst om det är ett misstag, men förihelvete!
Har handlat mat, backar in med vagnen vid porten! innan jag vet vad så rasar jag ner i golvet, med magen före! På nått sätt så är kassarna för tunga och jag drar med mig Wiljas vagn rätt ner i backen! Wilja som inte satt fast i vagnen, då vi bara varit och handlat (idiotiskt) jag vet! Rasade ur vagnen, där låg vi! Hon livrädd, och jag som en förbannad skalbagge på MAGE som inte kommer upp!

Hör någon idiot inne i tvättstugan, ser att de är ett tappert försök till upptorkning men inte noga alls! Med lite blöta skor så åker du kana som på såpa! Då har vi många ÄLDRE i huset som kan skada sig riktigt jäkla ordentligt! Fick upp Wilja, kolla henne de första. Men ingen skada skedd, bara rädd. Lyfte upp vagnen och sen kom oron, helvete! Magen. Jag ramla ju på den! helt och hållet, all vikt. Nu sitter jag här skit orolig, jag känner henne. Men har mycket sammandragningar! Ska man åka in, eller är de ingenfara?
har ju inte ont! men är orolig, fan alltså.

Sen blir det inte bättre av att kommentarer lämnas där dom undrar varför jag ser fram emot att se min dotter vid liv mer eller mindre! KLART jag vet att saker och ting kan hända, herregud. Men då är det på mina axlar! om jag köper lite kläder åt henne är ingen annans problem än vårat! :(
"Ser man fram emot sitt barn så mycket så är de oftast de som de drabbar?!"
Jag längtar inte alls efter henne, för då kan hon slitas bort från mig.

Klart man vet att saker och ting kan hända! Men JAG vill inte gå runt och tänka så, händer det. Då får man ta det då! Men under en hel graviditet tänker jag inte se framför mig att mitt barn går bort.

Kanske inget illa menat med kommentaren, men just nu i detta läge så bryr jag mig otroligt.
Och tycker de är riktigt klumpigt och  meningslöst att skriva så! Tycka kan man göra, men man behöver inte kasta ur sig precis ALLT.