Kidnappad!
Du ditt hemska trots, ta och försvinn och lämna tillbaka min dotter! ♥
Åh hujedamig... Jag känner inte längre igen den lilla flicka som en gång kallades för Wilja! eller ja, VILJAN har verkligen gjort sig påmind. Men min snälla lilla flicka är som bortblåst! Sedan i helgen så har hon varit som förbytt. Simon sa de när han lämnade henne, att ett sjuihelsikes humör hade växt fram. Och att ungen nästintill blivit ondskefull! Fortfarande i samma vackra lilla skepnad, men med ett hjärta av sten! (skämt åt sido).
Va i tusan hände! Min lilla fröken blir numera så arg så arg så arg... För minsta lilla, dockan sitter inte - då testar man att bita på den! slita i håret, kasta den i golvet. Mamma kommer inte tillräckligt fort med vatten - Då biter man sig själv de hårdaste man kan i fingrarna och stampar i golvet!
Man blir inte buren vart man vill, då är de skrikorkester tills ungen bokstavligen nästan kräks för hon skriker sådant! Hon ger sig inte - men inte mamma heller. Där är vi nog lika jävla envisa båda två! Och de ger nog trassel. Men när de gäller sånna saker som hon VET är fel, eller som hon VET att man inte gör. Då finns de inge botten i mig heller, då ger jag mig tusan inte. Rätt ska vara rätt! De måste hon lära sig.
Men de är fortfarande så jobbigt och det verkligen skär i hjärtat att se henne så förbannad, ledsen även om jag vet att de bara är för stunden. Men det går inte, måste vara konsekvent! Hoppas de går över, och hoppas att de har samband med att vi varit dåliga så länge nu, trötta, feber hit & dit, ögonen. Ja, att allt hör ihop!
Hon känner nog av att jag är på bristningsgränsen också, förbannar sig över att jag må vara den tråkigaste som någonsin gått i ett par skor. Så jag förstår henne! Hade också varit arg på mig.
Men, glöm aldrig! Att mamma älskar dig så, så mycket.
Åh hujedamig... Jag känner inte längre igen den lilla flicka som en gång kallades för Wilja! eller ja, VILJAN har verkligen gjort sig påmind. Men min snälla lilla flicka är som bortblåst! Sedan i helgen så har hon varit som förbytt. Simon sa de när han lämnade henne, att ett sjuihelsikes humör hade växt fram. Och att ungen nästintill blivit ondskefull! Fortfarande i samma vackra lilla skepnad, men med ett hjärta av sten! (skämt åt sido).
Va i tusan hände! Min lilla fröken blir numera så arg så arg så arg... För minsta lilla, dockan sitter inte - då testar man att bita på den! slita i håret, kasta den i golvet. Mamma kommer inte tillräckligt fort med vatten - Då biter man sig själv de hårdaste man kan i fingrarna och stampar i golvet!
Man blir inte buren vart man vill, då är de skrikorkester tills ungen bokstavligen nästan kräks för hon skriker sådant! Hon ger sig inte - men inte mamma heller. Där är vi nog lika jävla envisa båda två! Och de ger nog trassel. Men när de gäller sånna saker som hon VET är fel, eller som hon VET att man inte gör. Då finns de inge botten i mig heller, då ger jag mig tusan inte. Rätt ska vara rätt! De måste hon lära sig.
Men de är fortfarande så jobbigt och det verkligen skär i hjärtat att se henne så förbannad, ledsen även om jag vet att de bara är för stunden. Men det går inte, måste vara konsekvent! Hoppas de går över, och hoppas att de har samband med att vi varit dåliga så länge nu, trötta, feber hit & dit, ögonen. Ja, att allt hör ihop!
Hon känner nog av att jag är på bristningsgränsen också, förbannar sig över att jag må vara den tråkigaste som någonsin gått i ett par skor. Så jag förstår henne! Hade också varit arg på mig.
Men, glöm aldrig! Att mamma älskar dig så, så mycket.
