Igår vid klockan 22 så fick jag ett sms av min svärmor, där frågade hon hur läget va! och om hon kunde åka iväg idag på förmiddagen. Jajjemen, inga konstigheter skrev jag tillbaka! 10 minuter senare när vi ligger i sängen så känner jag hur de bara blir alldeles blött och de bara rinner från mig! - där gick vattnet fick jag i tanken. Men när jag kollar ner, så ser jag att det är rött, och inte vatten! Det bara rann blod ur mig! Kände hur allt bara försvann och en klump kom i magen. Sprang till toaletten, där fortsatte det att rinna! Skakade, linus står brevid med mobilen och ringer till förlossningen! Ombedda att ringa ambulans på en gång, men eftersom det var totalt snökaos så bestämde vi att det tar längre tid för dom att hämta oss i bålsta och tillbaka till Uppsala! Så vi satte oss i bilen såfort Gunilla kom hit.

Väl framme så är jag skärrad, och under hela bilresan så fanns de hemska tankarna, att något riktigt fel hade hänt. Såhär ska det inte va! De förbjudna började bara snurra, och där släppte den första chocken och tårarna bara rann! Linus va lika rädd han, men fokuserade på att inte köra av vägen! Va isbana hela vägen till uppsala och snön bara vräkte ner!

När jag kom in så va alla förberedda, de rann inte längre! Utan de kom lite blod vid sammandragningarna som kom, men inte som 'locket' som släppte här hemma.
På med CTG, och där hör vi de ljuvligaste i hela världen! Lilla skruttans hjärta tickade på så fint! Och mina sammandragningar va täta, men gick inte upp över 60 på skalan. Så helt under kontroll!

Stannade kvar i 2 timmar för kontroll, precis innan vi fick åka hem så kommer en barnmorska in och säger att vi får ett rum om vi vill. För det va antagligen vattenavgång! Men medans så brast ett blodkärl, därav den kraftiga blödningen! Där stod vi, helt stumma! skratta eller gråta efter allt som hänt?
Men eftersom jag inte hade några värkar så ville vi hem till Wilja och ordna det sista! Lämnade henne i chock, och allt blev så fel.

Så nu vid 13 så ska vi på bedömning, om det blir igångsättning eller inte!

Dessa tankar som for, denna rädsla.. Det är de absolut värsta jag känt i hela mitt liv! Jag har aldrig varit så uppgiven, så förstörd. När all kontroll bara försvinner från dig, och allt du kan göra är att: hoppas! Hoppas att allting fortfarande är bra, att fortfarande få höra de där lilla hjärtat. Eller känna dessa sparkar! Min lilla flicka, jag älskar dig så! Har aldrig hållt dig i min famn, men du finns i mig! Och är en av de största delarna av mig♥