Detta inlägg kommer bli långt, och rätt känslosamt för mig att skriva! När jag var 14 år så satt min mamma och skrev ett brev till mig, ett brev som jag skulle ha fått för snart 8 år sedan. Men ett brev som kom bort, och som hittades igen för någon vecka sedan. Ett brev som jag fick idag!

Jag grät, och mamma grät. Det va nog bra att jag aldrig fick de då, för jag hade aldrig förstått. Jag kommer skriva ner med hennes ord, och är det fel i texten så får ni ha förståelse. Hon hade vid denna tid precis lärt sig skriva på svenska!

Hej älskling!
I mina värsta tankar så trodde jag aldrig att jag nångång i livet att mitt egna barn behövde säga till mig "DRA ÅT HELVETE!" det gör nu så ont så jag inte kan beskriva detta. Jag bar dig, jag tog hand om dig hur mycket jag kunde.. Jag kunde ge mitt liv för dig! Och det kan jag nu. Tyvärr så finns det saker som jag ännu inte kan prata med dig om, för mig är du fortfarande bara ett barn. Ett barn som tvingats mogna alldeles för tidigt, därför att du själv var tvungen att överleva. Jag är inte arg på dig, jag är arg på mig själv. Det är vårat fel, mitt och pappas. Våran skilsmässa och vårat krig, inte ditt min dotter. Det är vårat fel att du är som du är idag, det är din instinkt du bär på till överlevnad. Du har rätt att bli arg, du har rätt att känna ilska, men du har inte rätt att hata mig. Jag kan bara hoppas att det kommer en dag du förstår mig! Det är så mycket som jag vill säga till dig, men du vet att jag inte kan så bra skriva på svenska. Jag är rädd att du kommer skratta hur mycket fel jag skriver. Jag är inte svensk, men det är du! Och ibland skrämmer det mig..

Det jag har med ***** det blev jag tvingad till, och jag trodde att du förstod vilken situation jag har hamnat i. Mina val var att - va ihop med pappa igen, eller flytta tillbaka till ***** igen. Jag kunde inte välja de första, med respekten som jag har för din Pappa. En gång i tiden så var vi lyckliga tillsammans, jag älskade honom, vi fick en underbar dotter tillsammans.

Jag kunde inte ljuga för honom att jag var redo igen för ett nytt förhållande, och att jag kommer älska honom lika mycket som jag gjorde förut. Jag trodde att han skulle uppskatta det, att jag var ärlig. Och om han gav mig lite mera tid så kanske det skulle gå.

Därför valde jag de andra altenativet.
Här behöver jag inte ljuga, det är som det är.. Jag kan försöka leva tills jag kan stå på mina egna ben, men det kostar dig vill jag lova. Det har kostat mig dig, mitt barn. Jag jobbar, jag pluggar, jag är nästan aldrig hemma! Jag har inget riktigt hem..

Jag önskar och hoppas att du en dag blir stor och förstår, och kanske kan förlåta. Jag vet att du inte har det lätt, och att de dig lida gör att mitt hjärta brister. Och de gör att jag mår ännu sämre, du känner ilska och du just nu hatar mig.

Om vi bodde i polen hade det aldrig behövt att bli såhär. Där har jag hela min familj som kunnat stötta och hjälpa oss. Men här är jag helt ensam.. Det är bara jag själv som kan kämpa, det är bara jag som kan betala mina räkningar, och maten på bordet. Det kommer komma en dag då jag inte bara kan ge er kärlek, utan den dagen jag kan ge er mat på bordet om dagarna..

Jag älskar dig väldigt mycket och jag saknar dig! Jag tänker på dig varje dag och jag undrar vart du är.. Jag kan bara hoppas att jag en dag finner dog tillbaka, och vinner ditt lilla hjärta igen. Även bara för en dag!

Puss och kram, din mamma.
En dikt till dig:

"du har tappat dina ord och din papperslapp, du barfota barn i livet. Så sitter du och gråter på handlarens trapp så övergivet. Vad bar det för ord? - var det långt eller kort? Var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu - dröm dig nu bort du barfotabarn i livet."

Jag älskar dig!