Imorse satte jag på 4:an och låg och kollade på tv:n. Då kom detta ämne upp, ofrivilligt faderskap. Det finns så mkt tankar kring detta, så många 'rätt & fel'. Så man varken vet ut eller in!

Detta va en kille som va tillsammans med en tjej under en kortare tid, hon åt p-medel enligt henne. Så, dom hade oskyddat sex! (båda tar sitt ansvar) vid denna fråga. Hon blir gravid! Han säger klart och tydligt att han inte är redo, och inte vill behålla detta barn, då det är fel tillfälle i livet osv. Men, hon beslutar att behålla barnet iallfall. Jag FÖRSTÅR henne, MEN.. Samtidigt förstår jag honom, mer än någonsin.

Iallafall, två år går! han tar sitt ansvar, lever med denna kvinna och hans son. Men, efter två år känner han fortfarande bara ångest och oförmågan att älska sitt egna barn! Eftersom allt bara har varit ångest.. Men han försökte, men klarade inte av det.

Alltså, de gör ont i mig.. Min 'mamma' del i mig förstår, men samtidigt! skulle inte simon velat behålla liten så hade jag inte heller velat det. Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, PUNKT.
Och man är två om det, inte ensam. Säger killen nej, så är det nej nånstans känner jag!
Att inte dela dessa stunder när han håller på magen och pratar med henne, första gången efter 4 dagar vi började prata om namn.. Att gå igenom detta med någon som inte vill är fel.

Detta är mina åsikter, nu blir många kanske arga? Men skriv! hur tycker ni?