Bomben är släppt!
Idag har det varit mycket, känslor att sätta på plats, tankar på plats. Och att verkligen förstå att det finns en levande och fullt frisk bebis i mig som ligger och bara växer och äter upp mammas mat.
Och idag så berättade Simon även för sina föräldrar om det kommande.
Om ni undrar varför det blev så sent, så är det lite personligt. Men mest för att vi ville ha allt 100% färdigt och klart innan vi ville sätta ett barn till världen och kalla oss för dumma,unga,oansvariga.
Så att heltidsjobb är fixat, förstahandskontrakt är ordnat, mer sånna saker.
Jag hade hellre tagit en reaktion om att bli arg, sur, eller till och med ledsen. Men att bli helt känslodöd, helt kall, och inte bry sig alls? De är deras barnbarn det handlar om? De är inte en bil som ska skrotas!
De är deras första son som ska få ett barn?
Även hur fel man tycker det är, så undrar man väl? man oroar sig? man frågar om hur allt har gått till?
Vad är man för människa när det inte finns en gnutta respons?
Jag är inte orolig för att inte ha kontakt med mina 'svärföräldrar', men jag är orolig över om dom inte kommer att bry sig om deras barnbarn? Ett barn som behöver all kärlek från alla håll?
Ska vårt barn behöva höra varje dag från sina vänner att farmor och farfar va hemma och hälsa på, att dom vill ut och resa. Alla jag känner oavsett ålder, vill ju desperat ta sina barnbarn för att få umgås med dom, och älska över hela sitt hjärta.
Det är väl mitt huvud som går på högvarv! och förstår och respekterar att man behöver tid att smälta en sån här sak. Men att ta det på detta sätt, inte fråga nått, och att inte bry sig? :( det gör istället bara ont.
Mamma därimot ringde och grät idag när jag tala om att vi varit på ultraljud och hon krävde att få träffa mig imorgon. Kan inte påstå att hon kommer bli världens bästa mormor. Men hon har brytt sig och stöttat oss i detta från dag ett, och även hur deras relation kommer bli framöver.
Kommer detta barn alltid vara välkomnat och älskat!
Nu blev det långt, behövde bara skriva av mig.
Älskar er så otroligt mycket, ni gör min dag.
Och idag så berättade Simon även för sina föräldrar om det kommande.
Om ni undrar varför det blev så sent, så är det lite personligt. Men mest för att vi ville ha allt 100% färdigt och klart innan vi ville sätta ett barn till världen och kalla oss för dumma,unga,oansvariga.
Så att heltidsjobb är fixat, förstahandskontrakt är ordnat, mer sånna saker.
Jag hade hellre tagit en reaktion om att bli arg, sur, eller till och med ledsen. Men att bli helt känslodöd, helt kall, och inte bry sig alls? De är deras barnbarn det handlar om? De är inte en bil som ska skrotas!
De är deras första son som ska få ett barn?
Även hur fel man tycker det är, så undrar man väl? man oroar sig? man frågar om hur allt har gått till?
Vad är man för människa när det inte finns en gnutta respons?
Jag är inte orolig för att inte ha kontakt med mina 'svärföräldrar', men jag är orolig över om dom inte kommer att bry sig om deras barnbarn? Ett barn som behöver all kärlek från alla håll?
Ska vårt barn behöva höra varje dag från sina vänner att farmor och farfar va hemma och hälsa på, att dom vill ut och resa. Alla jag känner oavsett ålder, vill ju desperat ta sina barnbarn för att få umgås med dom, och älska över hela sitt hjärta.
Det är väl mitt huvud som går på högvarv! och förstår och respekterar att man behöver tid att smälta en sån här sak. Men att ta det på detta sätt, inte fråga nått, och att inte bry sig? :( det gör istället bara ont.
Mamma därimot ringde och grät idag när jag tala om att vi varit på ultraljud och hon krävde att få träffa mig imorgon. Kan inte påstå att hon kommer bli världens bästa mormor. Men hon har brytt sig och stöttat oss i detta från dag ett, och även hur deras relation kommer bli framöver.
Kommer detta barn alltid vara välkomnat och älskat!
Nu blev det långt, behövde bara skriva av mig.
Älskar er så otroligt mycket, ni gör min dag.
