Barnet

Cirka 32 cm lång och vikten är 8-900 gram.

Barnet har nu passerat en viktig gräns. Det har kommit så långt i sin utveckling att det sannolikt skulle överleva utanför livmodern. Ögonen öppnar och sluter sig. De reagerar sedan en tid tillbaka
på ljus och mörker. Genom att rikta ett starkt ljus mot barnet har man kunnat se hur det lyfter händerna för att skydda sina ögon. Hjärnan utvecklas mycket snabbt, nu får hjärnbarken sina fåror och vindlingar så att alla nervceller skall får plats. Barnet har mer sammanhängande
sömnperioder, ibland stämmer de överens med dina egna. Navelsträngen
kan ibland vara snodd runt barnet men dess rörelsefrihet påverkas trots det sällan.
Navelsträngens korkskruvsliknande utseende gör den i viss mån eftergivlig.
Den består av en tjock geleaktig substans som effektivt skyddar de 3 blodkärlen
som leder mellan moderkakan och barnet inne i navelsträngens mitt.

Mamman:

Ni delar allt.
Livmodern når nu upp till din bröstkorg.

Bebisen delar dina känslor. Om du är ledsen, trött eller stressad känner barnet av det. Han eller hon reagerar på de stresshormoner som bildas i din kropp. Om du blir rädd för något kommer barnet att påverkas av adrenalinet i ditt blod. Men barnet reagerar också på när du känner dig glad, nöjd och älskad. Alla endorfiner flödar genom ditt blod och genom navelsträngen till din bebis.

Nu har bebisen mer tydliga sov- och vakenperioder. Känner du det? Du kanske ser ett mönster? Är hon eller han vaket samtidigt som du? Eller har du ett litet liv i magen som rumsterar omkring på natten?

Egna tankar:

Oj, ja mina tankar! Den här graviditeten har verkligen sagt POFF! Självklart börjar de kännas mer och mer 'tungt' om man kan kalla det så. Har man varit gravid innan så vet man ju att de finns mer att vänta på! ;)
Men inga kramper i vader eller dylikt ännu. Utan de är att jag har sammandragningar såfort jag gör nått känns det som! De har börjar hindrat mig från att bära Wilja... Leka aktivt med henne, så de gör mig lite ledsen! Att jag inte känner mig så PÅ :/ har dåligt samvete över det samtidigt som jag försöker leka med henne på alla möjliga sätt istället för att springa runt och busa. Men jag märker att hon tycker de är frustrerande också, när jag inte kan bära eller jaga henne! Springer jag så känns de som någon har skjutit mig i ryggen, så låter helst bli om jag ska vara ärlig.

Annars så mår vi bra jag & bebis! Magen växer på som det ska, något mindre än med Wilja fortfarande! Inte ökat allt för mycket i vikt, 6+ så vi fårse vart vi landar. Dock äter jag nu som aldrig förr! JÄMT sugen på nått....
KÖTT..... Potatis & bea! Japp, de tilltalar mig oerhört.