Igår så va de ingen rolig kväll, fick höra en sak om att man kan ha en 'mens' även om man är gravid. Så jag och Simon låg i sängen, grät lika mycket båda två, och i panik! hur ska de gå, tänk om det är längre än så, är det hans? Miljoner tankar snurrade, både negativa och positiva! fick hans reaktioner, och jag är stolt över att du är pappa till vårat barn! Oavsett vad så vet jag nu att hur än det hade blivit, så kanske han inte hade blivit pappa biologiskt, men Pappa i hjärtat. Tillslut somnade vi med armarna tätt omslingrade om varandra.

Imorse när jag vakna så va de det första jag tänkte på, långt kvar till ultraljudet, och vi vill ju ha tid på oss att isåfall överväga ett beslut, och då hade den andra möjligheten till abort varit omöjlig.
Så satt mig ner och kollade på tittuut.se och, den sista tiden hade dom idag! klockan tre.

Så bokade såfort som möjligt, och sen ringde Pappa i panik! hade en och en halvtimma på mig att vara utanför kliniken. Kom upp till stan, virra omkring på stureplan, trafikstockning! då var klockan 15.07, skulle va där inom 8 minuter. Så hoppar av, springer gatan upp mot nybrogatan, över östermalmstorg, korsar den gatan mot karlavägen, och ÄNTLIGEN är jag framme vid stadion! dock lite sen.

Och sen undersökningen! Gick så bra, och vi är dom lyckligaste föräldrarna som någonsin gått på denna jord!
Kan inte ens få ner mina känslor i ord, helt omöjligt. Finns så mycket mer än enkla ord.
Men allt va bra, hade samma BF som barnmorskan och vi hade kommit fram till.

Min livmoder låg i framvägg, så kommer inte känna av bebisen lika tidigt, men annars skulle ja ha känt den sa hon! vilket litet liiiiiv de är där inne! :)