Allt för min dotter... Vad kan jag mer säga! Jag gör allt för henne. Min syster bad mig att göra en sak ikväll. Och det har jag också gjort! Jag sitter med en kopp te, wilja sover i sängen nybadad och med en ren pyjamas på sig! Jag sitter här och lycklig, arg, besviken, sårad och jävligt ledsen. Ibland känner jag att jag bara vill ge upp, att hon är värd så mycket mer! Att hon är värd mer trygghet än vad jag kan ge henne. Jag vill kunna ge henne allt jag själv aldrig fick, och jag försöker! Den här lilla prinsessan är överöst med kärlek, men räcker jag verkligen till? Jag har en sån avsky att jag snart spyr! Hur kunde det sluta såhär? Jag har trott mycket. Men aldrig aldrig trodde jag att valet skulle bli såhär. Juni 09 va det bästa som kunnat hända mig, men samtidigt så ångrar jag mig att jag gick in den där kvällen på Berns, vi skulle inte ens dit. Allting har sin mening! Och jag vet att många av er tänker nu: vad vare jag sa... Jag kommer aldrig någonsin ångra min dotter, men jag kommer alltid ångra tiden och personen. Vi försökte, och jag har hållt skenet uppe jävligt länge för Wiljas skull! För att hon har rätt till både sin Mamma och Pappa, och för hennes skull ville jag försöka! Jag va tvungen att försöka, eller hur? Men jag vet inte hur många samtal i tårar jag har haft med mina närmsta om att: jag ger upp nu, jag vill inte leva med någon som är såhär! Det här är inte meningen med livet, att inte bli uppskattad. Att aldrig få hjälp även om vi va två, hur kan jag egentligen ha räknat med något annat nu? Blåögd kallas det. Jag vill bara skrika ut allt du har gjort, men jag kan inte sjunka så lågt. Du har även varit den bästa pappan många gånger! Jag kommer föralltid vara dit tacksam över att vi har Wilja tillsammans. Men vi två som personer tillsammans är bara så fel det kan bli. Vi gick igenom så mycket skit tillsammans, så de är ett mirakel att vi fortfarande står kvar. Hela tiden var de nått nytt som gick emot oss, va det inte ekonomiskt så var det något annat! Och all den här jävla ilskan jag har burit sålänge bara har lättat nu! Jag vet att du inte är värd den, för du kommer inre ändra på den du är. Det är bara DU och ingen annan! Fan, jag älskar dig på så sjukt många sätt! Men jag har nog aldrig hatat någon lika mycket heller. När Linus kom in i bilden så blev livet plötsligt så rätt! Och utan att behövs blinka så visste jag, jag visste vad jag va tvungen att göra! Jag tog ett sånt stort jäkla steg i rätt riktning. Att få känna känslan jag aldrig trodde jag skulle få känna på riktigt: jag är kär! Och inte bara i kärleken, utan i honom. Den han är innan och utan! <3 för första gången på snart 21 år, så vet jag. Jag bara vet, och för mig räcker det! Jag ordnade allt, så gott jag kunde. Lämnade min trygghet, och försökte ordna upp vårat nya. Och vet ni? Jag lyckades! Kom upp till stan igen, har en sjukt mysig liten tvåa. Idag har jag sökt utbildning också, hoppas på att få börja plugga till hösten! Jag ska ordna det här, för VÅRAN skull. För Wiljas! Jag ska bli nånting, och ta mig ur det här. Helt själv! Som alltid innan, jag har underbara vänner som stöd, jag har en pojkvän som inte går att beskriva med ord. Och jag har min dotter, att bara se på henne så vet jag att när orken är slut! Så hittar jag ny. Mamma älskar dig fia!