"Folk som snackar skit i din närvaro, snackar även skit om DIG i din frånvaro!"


Det stämmer nog så förbaskat väl.
Undra om det är därför jag har så några nära vänner? Har massa ytliga, som jag har sporadisk kontakt med! Men jag tror bara det är en eller två som faktiskt känner mig! Som JAG kan lita på, som jag vill berätta saker för.
Jag litar helt enkelt inte riktigt på någon. Och det kanske inte är så konstigt, så många gånger jag varit så blåögd och blivit förd bakom ljuset! Tillit till andra människor är nog de svåraste som finns för mig, och har jag då EN gång blivit sviken eller lurad av den människan, är de så svårt för mig att känna respekt emot den personen.

För det första! Jag hatar tjejer.
DRAR INTE ALLA ÖVER EN KANT! Men jag tycker vi från djupet av mitt hjärta är hemska, lömska och falska! Iallafall mot varandra, inte mot alla. Som detta praktexempel: HEEEEJ GUMMAN, va ROLIGT ATT SE DIG!!!
Sekunden senare så vänder hon sig om och hånflinar, och dagen efter går de rykte om en.

Är det bara jag som råkat ut för dessa hemska brudar?
Är de därför ja har så innerligt svårt för alla?
Jag är nog en pojkflicka, har ALLTID haft flest killkompisar... Och jag har de ännu än idag!

Vet knappt vilka tjejkompisar som jag verkligen har kvar.
Känner bara ibland, att jag inte orkar. För gång på gång kommer nått nytt upp, och de får mig bara att vilja dra mig undan mer och mer.