Jag ligger här i sängen brevid mitt hjärta som sover.
Jag ligger och tänker på hur lyckligt lottad jag är som får ha allt de här fina i livet.
Jag är den rikaste på jorden! - så känner jag mig just nu. Jag har en helt bedårande liten prinsessa som förgyller mina dagar, hon gör livet värt att leva på alla sätt och vis. Vad är livet utan barn? Vad gjorde man i livet som va viktigt på riktigt innan? förutom att 'resa'-'festa' ? det kan man göra fortfarande!

Jag har underbara vänner, och underbara människor som ni som stöttar mig i min vardag, i mina beslut och i mina funderingar. Jag har kanske inte den bästa relationen till min familj..

 

Men det finns dom som är värda att nämna! Min storesyster, den personen jag har mest respekt för av alla. Den människan som utan att behöva prata med mig, VET vad de är som är fel eller rätt. Behöver inte träffas dagligen, utan jag vet att är det något så kommer hon alltid alltid att finnas där. En beundransvärd kvinna, en fantastisk mamma och en stor förebild.

Jag har en jättemysig och fin lägenhet som vi stormtrivs i!
Jag kanske just nu inte har alla pengar i världen - så som man kunde önska.
Men jag har allt annat, allt allt som vi behöver. Det som inte går att köpa för pengar! och just därför är jag så himla tacksam. Inga pengar i världen kan förändra det! man kan inte köpa en familj. Och det är det som är meningen med livet för mig.

Jag har en känsla i kroppen jag inte trodde fanns! Att ständigt vara sådär löjligt nykär, att hela tiden kolla mobilen om han har skickat ett sms! Den där känslan när man vaknar och kollar på den, och där finns de ett mysigt morgon sms med texten: jag saknar dig! bara en sån sak får mig att känna håret resa sig på armarna!
Att ständigt vilja kramas, kyssas, vara någon nära! Då menar jag verkligen hela hela tiden. Tror Linus börjar tröttna på att jag är en liten klängapa? haha! :D Han får aldrig ligga i sängen o bara vara.
Jag får bara inte nog av honom!
Att känna så för någon för mig är helt otroligt, och tro mig! Det har aldrig hänt i ett förhållande....
Jag har verkligen trott sålänge att det är mig de varit fel på. Tankar som: Varför vill jag inte kramas, varför vill jag inte att han ska ta på mig? nu måste jag komma på nått för att slippa... Det har cirkulerat i skallen på mig i flera år! Förutom när jag varit singel, då har ja helt plötsligt velat? men aldrig annars.
De är väl ett ganska stort tecken på att dom rätta känslorna aldrig funnits? inte på de sättet iallafall.

Men nu?
Ligger bara och stirrar. Och för mig är han det finaste som någonsin gått i ett par skor.