Igår hade vi verkligen en dag dagen ur helvetesdagen! Jag och Simon bråkade. Och hus i helvete blev det! Vårat första riktiga bråk måste jag säga.
Vi sa saker som vi inte menade. I vilket fall inte jag! Men han sa saker som jag inte kan acceptera, och jag är jävligt glad att Wilja är så liten så hon inte förstår. De är inte acceptabelt, oavsett hur arg man är. Det visar NOLL respekt! Igår ville jag strypa simon med mina bara händer.
Och idag har jag ångest, och önskar att få allt ogjort.
De slutade med att han sa: Jag kommer inte hem och att en familj kanske inte va något han behövde? och han tog datan och gick. Så här satt jag? Chockad? Ja! Arg? Ja! Ledsen? OJA!
Men ARG för Wiljas skull, för så gör man bara inte.

Sen imorse va han hemma. Sov på soffan, vilken klyscha! Och jag kom upp, 30 minuter senare gick han till jobbet. Fick vi prata? Svar nej! utan en puss på huvudet som om ingenting.
JAG BLIR GALEN!

Såhär kan jag inte ha det. Och jag måste få prata, vi är förihelvete en familj. Då kan man inte blunda för problemen! och jag är så jävla rädd att de ja sa för ett BRA tag sen kommer komma nu.

Jag va livrädd för att de skulle gå sålångt så vi inte ens ville prata med varandra, för Wiljas skull! utan bättre att gå skilda vägar redan innan, så man kan hålla sams för HENNES skull.

Jag vet inte vad som händer, jag bara önskar att han ska förstå vad JAG menar!
Jag älskar dig, det vet du. Men de här håller inte! vi måste ändra oss.

Jag saknar min mamma.