Att bli förälder.. Den riktiga sidan!

Att bli mamma har varit det mest omtumlande jag någonsin varit med om. Det går inte att sätta ord på! Under graviditeten så går man och längtar, tänker, spekulerar, man tror så himla mycket. Första gången man hör hjärtljuden, den lyckan och den glädjen? Under hela tiden så har Simon stått utanför och lyssnat på mig, hur jag känner, hur jag tänker, hur jag mår! Han har anpassat allt efter mig och mina behov. Han har klappat på magen, han har pussat på den, han har längtat efter henne. Men jag har alltid haft henne nära mig både när hon bakades och nu efter! Jag kan inte ens förstå hur jobbigt det är för Simon som inte har de där bandet till henne ännu, han älskar henne över allt annat givetvist. Men han kan inte trösta henne ännu på samma sätt som jag kan. Och jag tycker han är så stark som orkar stå ut med mig just nu! Han är så stark som orkar hålla i Wilja när hon skriker fast han vet att han inte kan trösta som jag. De kan ta timmar för honom att få henne lugn om hon har raseriutbrott. Han står ut, vjyssar, gullar, sjunger, går runt. Men de spelar ingenroll vad han gör. När jag tar henne, så stänger han in sig i rummet en stund för att han är ledsen och vet inte hur han ska göra!

Men han försöker gång på gång även om hon bara skriker! Och för mig är det de starkaste någon kan göra.
Om Wilja vore så med mig skulle jag tillslut inte våga hålla i henne? För jag vet att hon bara kommer att skrika.

Och ibland så är det lätt att jag glömmer bort honom.. Jag får all min närhet av Wilja, jag gosar, hon ammas, hon ligger på mig, jag bär på henne! och när hon somnar, så vill jag ha den där lilla tiden för mig SJÄLV! Som att måla naglarna, göra inpackningar i håret, raka benen! Ja, ni förstår.. Och de första som slår mig då är inte att lägga mig och kramas även om de kanske är de jag BORDE prioritera! Jag blir knäpp på mig själv för att jag känner mig så jävla egoistisk som bara tänker på mig själv! är jag ensam att känna som jag gör?

Och när vi ska lägga oss är jag oftast så slut så att jag somnar när jag ammar henne..

Jag försöker att ge honom tid, men ibland är det inte nog... och där går han vid sidan av mig och wilja, och kan inte trösta, får inte den närheten han vill av mig? :( Det handlar inte om att jag inte vill vara med honom, jag vill det mer än ord kan förklara! Jag har bara ingen ork, och allt handlar om att prioritera henne, prioritera att de är fint hemma.. Men vill inte glömma bort honom, han är allt jag har.