Nu kommer jag prata om ett väldigt känsligt ämne för vissa, nämligen sex! och det gör jag öppet, för jag vet att jag inte är ensam om detta!
Innan jag blev gravid så ville jag jämt ha sex, överallt och närsomhelst. Men nu i samband med liten i magen, så har sex blivit nått som är 'jobbigt' nått som känns som ett 'måste'. Förstår ni vad jag menar?
Alltså! jag blir inte tänd på samma sätt längre, och det gör mig så förbannat jävla frustrerad! Jag försöker, hela hela tiden. Har sex, men får så jävla ont så jag finner inte ett enda ord! jag får sånna extrema sammandragningar så jag vet inte vart jag ska ta vägen, känns som hon kommer NU och de är nu! Därför så känns det ännu jobbigare med begreppet sex just nu, för jag relaterar det till: smärta! och att jag kommer få ont.

Sen såklart så... när hon rör sig i magen samtidigt? de känns på nått sätt äckligt! det är min lilla tjej som skakas omkring där inne. Jag kan inte slappna av, och jag mår skitdåligt över att S får stå ut med mig just nu. Gnäll hit och dit, mitt gråt för att jag inte tillfredställer honom så som jag önskar! Nä, ärligt talat. De här är det VÄRSTA jag har varit med om! okontrollbar, jag har ingen kontroll över min kropp alls längre. Och det skrämmer mig! extremt.

Visst, de är inte så illa som man hör om vissa.. 5 månader sedan sist! utan de är iaf någon gång i veckan, men de känns så jävla dumt, rutinmässigt, och för att han ska få de skönt. Men ja då? njuter jag? nej inte alls! :(
Gud, vill bara att de ska bli som förut.

Känner mig helt jäkla dum! Önskar att ja va en av dom tjejerna som kastar sig på sina män när dessa alla hormoner slår till, och sliter kläderna av dom och vill ha sex hela tiden! men tyvärr, inte jag. Men jag ÖNSKAR!

Dock så har de såklart blivit en helt annan närhet till varandra, en närhet som man aldrig skulle upptäcka annars. En sorts respekt, jag litar på honom så otroligt mycket! och skulle aldrig oroa mig över att han skulle vara med någon annan. Att han förstår detta så bra som han gör, kan ja bara tacka till gudarna om!
Han har bara visat mig mer och mer vilken underbar människa han är, och att han faktiskt alltid finns här.

Hur har ni varit under era graviditeter? känner någon igen sig? Svara på detta om ni vill.. Har inte pratat ut om de här tidigare, så kan faktiskt vara skönt att få veta..

Kramar!