Nä, ta en promenad upp till Pappa och röra på benen ska jag allt ta och göra! de här funkar inte. Så min första promenad på flera dagar, tror ni den behövs? jo men visst! förstår bara inte hur ja ska hitta all ork till att gå.

Jag klarade de, vi besegrade mounteverest med tanter som sprang förbi oss i 120 km timman. Nä, de tog nog minst 30 minuter att gå upp, som i vanliga fall tar ca 10 min om man rappar på. Duktiga oss! men kul hade vi påväg upp iallafall. Så, rensa pappas kyl! åt mat och nu tillbaka i soffan med ett samtal från mamma. Hon va arg minst sagt!

Är dålig på att prata om de är jobbigt, är dålig på att erkänna hur situationen egentligen ser ut.. Och vill klara mig själv, men ibland går det bara inte. Som just nu, känner mig bara allmänt off, och har inte någon lust med nått.
Kanske är sjukan som talar, men tror jag är i en riktigt ond cirkel just nu, och vet inte hur ja ska göra för att lätta på känslan och klumpen.. När man drömmer om problemen, då är de illa.. Man lever med dom varje sekund, sen vaknar man av att man drömmer skiten? känns inte riktigt helt hundra alltså..

Känner mig hemsk, elak och fan.. omänsklig! alla går runt och är lyckliga som gravida. Misstolka mig inte, de här är den största gåvan i hela mitt liv! men på samma sätt har jag nog aldrig mått trots allt som hänt tidigare. Alltså, att vara gravid enligt mig är inte underbart, jag tycker det är jobbigt. Folk mår bra av dessa hormoner, men ja gör det inte! ja vill inte vara gravid, vill ha ut min underbaring. Är inte mig själv längre känner jag, är bara deppig och försöker hålla masken.

Går alla runt i ett lyckorus under hela graviditeten? kan inte säga att allt har varit skit.. Varit lyckligare än någonsin! men samtidigt så är ja ingen som njuter av att vara gravid.

Är jag hemsk för det?