Sitter här och tänker tillbaka på förlossningen.. Med så mkt blandade känslor i hela kroppen! helt sjukt. Det är inte längesen, men det känns som en hel livstid på samma gång? smärtan, glädjen.. Känslan? när jag låg där sa jag: aldrig mera! men nu längtar jag tills nästa glädje kommer dyka upp, en ny människa.. ett nytt mirakel, en ny egen individ. Det lär dröja! men absolut, skulle kunna gå igenom detta helvete 20 gånger om. Allt för Wilja som jag känner nu! även smärtan, även under graviditeten och kring förlossningen så är varenda ögonblick värt det.

Ligger här och kollar på min prinsessa, och vet verkligen att jag har blivit hel.
För en gångs skull i mitt liv känner jag att jag tillhör en familj, min egna! min? nått som jag aldrig haft. Aldrig en hel! bara knappt en halv? och dom som varit i den har varit trasiga. Förstår ni?

Jag har äntligen hittat den sista biten i mitt egna pussel. Min Simon, och våran älskade Wilja.