Det här med att man känner sig kluven, eller jag menar mer.. Har ni nånsin känt att det bara är ni själva som försöker? Det är ni som försöker hålla kontakten, de är du som ringer, det är du som föreslår saker att göra men att man inte får någon respons tillbaka?

Har ni setat i den situationen där man känner att man blivit två personer tex: Modellsara, och groggsara! Förstår ni? att olika folk ser en på olika sätt, och man ska försöka passa in! Men egentligen man kanske är någon helt annan än den bilden folk har om en? Händelserna kanske var för så länge sen?

Drömde om det här inatt, att jag slets mellan PartyPatricia och  MammaPatricia. Va helt knäckt när jag vakna, sprang upp direkt ur sängen tog mig frukost och hamnade här framför datan innan jag glömt bort allt.
Men på nått sätt så förstår jag er, om ni har dom tankarna! Om att jag är ung, ni har bara sett ena delen utav min sida, och det är den ni relaterar mig till. Det är synd, och jag vet inte vad jag riktigt kan göra för att försöka få folk att förstå vem jag faktiskt är, vad jag vill, hur jag känner osv. För det är enormt!

Innan vår bebis låg här inne så hade jag miljoner planer och tankar kring framtiden. Och sa jag vara ärlig, så trodde jag inte att mitt liv skulle se ut som de gör just nu för några månader sen.
Men finns inte ett val jag ångrar, mina planer kommer jag fullfölja, oavsett med familj eller om jag inte hade haft det. För det är upp till varje individ att sköta sig själv, sträva efter ett mål.

Hade jag inte blivit gravid, så hade jag velat vänta i några år! Det kan jag säga, för att kanske 'stabilisera' mig lite mer. Men samtidigt, när vet man när det är 'rätt tid' det går inte heller! Så för mig, och för Simon så är det helt perfekt. Och när det där lilla plusset kom, så visste jag att jag skulle göra mitt allt för dig. Så har aldrig funnits någon tvekan, varken för mig eller för din Pappa.

Och det finns folk som Simon känner som tycker det är roligt att gå in och läsa den här bloggen, varför? Det vet jag inte riktigt. Men sluta döm honom! Det är de enda jag kan säga. Och ni vet kanske inte vem han är? Han har vart en person utåt, men vet ni verkligen om ni sitter stilla där ni är och tänker efter? Det tror jag nog inte!

Då hade ni aldrig haft en mage på att tvivla på vad han vill, vad han kommer att göra, och hans val.
Han har valt att bli Pappa, och inte en medelmåtta, han kommer bli den bästa!! Från djupet av mitt hjärta.
Hur många ligger varje morgon och pussar på magen, pratar med sin bebis, frågat - Hör den mig nu tror du? Någon som ständigt bryr sig om sin flickvän och sin bebis? Någon som ALLTID finns där, någon som aldrig säger ett ont ord. Någon som frågar och undrar varje dag va de blir för nått, är det en flicka eller pojke, hur kommer hon/han att bli som människa? kommer hon/han ha dina vackra ögon? - DE MÅSTE DEN!

Hade aldrig kunnat tagit detta beslut utan honom. Han är allt jag önskar och mer därtill!