Jag skrev aldrig igår! det är mycket som händer, och speciellt så hatar jag att allt ska komma på en och samma gång! varför kan det inte bara dela upp sig, så man får känna lite ork emellanåt och samla kraft? eller så kommer allt som en boom för att man just ska klara av allt som kommer komma sen, och bli starkare tillsammans?
Ibland vill man bara ge upp, inte orka längre, vilja bara köra av vägen och in i skogen! och bli lämnad där.

Morgonen igår började likadant som den natten innan, utan sömn! och - nässelutlslag! det tackar vi skarpt för. Hur det kommer sig har jag inte en aning, men panikkli som vanligt. Känns som jag skalar av mig all hud snart!
Sen blev det in i duschen och iväg i den kallaste kylan emot bussen 08.00 på morgonen! till Nyköping alltså..
På bussen va de fan kallare än utanför, trodde att mina tånaglar va frostskadade där inne, de gjorde så ont! ni vet smärta, ren och skär jäkla smärta.

Iallafall, 50 meter från sjukhuset så pallade vi inte längre, inte en enda meter till skulle jag gå! in på närmsta grill och ockupera! Ka-ff-ffeee-e är allt dom hör och skrattar åt oss, av med jackor och skor och på med fötterna på elementen och hoppas på att få bli varma. 15 minuter senare lite upptinade så tar vi oss iväg, frost på halsduken för jag andades! (intenormalt).

Kom till sjukhuset, in på förlossningen och de kändes konstigt att vara där så många veckor innan! liten får allt stanna där i minst 10 veckor till. La mig på britsen, på med ctg-apparaten kring magen för att kolla hjärtljud, efter jag inte känt några rörelser. 3:e dagen! så, inga hjärtljud, helt försvunnet! Min panik, de jag kände? de går inte att förklara med ett ord. Mitt liv stannade till, tog stopp och jag kunde knappt andas. Tillslut kom det, 10 min sa sköterskan! visst, 40 min senare hade vi inte lyckats med en hel kurva.

In fort på ultraljudet där våran lilla prinsessa rörde sig mer än någonsin! bm kunde inte ens ta näringsupptaget på navelsträngen pga hon rörde sig hela tiden! SÅ stor? händerna i munnen, gapa, kollade på mamma! åh, min vackra vackra ängel. Allt såg bra ut iallafall, inga konstigheter. Bara att hon har vänt sig och sparkar inte utåt längre, utan in mot min mage. Därför kan de vara så!

Iväg till Stephanies mamma, åt julskinksfan så himla gott! sen blev det att klippa henne lite, fin hon blev. Invänta bussen hem. Invänta en pojkvän, alla satt och deppade vid bordet tillsammans och åt ännu mera skinka! en kopp té senare. Och sen in i duschen med älsk och bara vara!

Aldrig sätt dig såhär knäckt hjärtat, de gör så ont i mig! vet inte vart ja ska ta vägen, jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad ja kan göra för att få dig att må bättre! jag räcker inte till just nu.
Jag älskar dig över hela mitt hjärta, och lämnar dig aldrig ensam! vi är vår egna familj, oavsett vad så kommer det alltid vara du, jag och våran lilla O <3